Phänomenologie des Geistes / Vorrede (1)

I
Den sinnliga vissheten;
eller Detta och menandet

<§90> Det vetande som först eller omedelbart är vårt föremål kan inte vara något annat än det vetande som självt är omedelbart vetande, vetande om det omedelbara eller det varande. Vi måste förhålla oss lika omedelbart eller mottagande, alltså inte förändra något hos föremålet såsom det erbjuder sig, och hålla begripandet borta från uppfattandet.

<§91> Den sinnliga visshetens konkreta innehåll låter den omedelbart framträda som den rikaste kunskapen, ja som en kunskap av oändlig rikedom för vilken inga gränser kan finnas, varken när vi går ut i rum och tid där den utbreder sig, eller när vi tar ett stycke från denna fullhet och genom delning går in i den. Dessutom visar sig den sinnliga vissheten som det sannfärdigaste, ty den har ännu inte tagit bort något från föremålet, utan har det framför sig i hela dess fullständighet. Men denna visshet utger sig faktiskt själv för att vara den mest abstrakta och mest fattiga sanningen. Om det som den vet, utsäger den bara detta: det är; och dess sanning innehåller endast sakens vara; medvetandet är å sin sida bara som rent jag i denna visshet; eller jag är i den bara som rent Detta, och föremålet likaså bara som rent Detta. Jag, denne, är inte viss om denna sak för att jag som medvetande därmed utvecklade mig och på ett mångfaldigt sätt satte tanken i rörelse. Och inte heller för att den sak jag är viss om till följd av en mängd olika beskaffenheter skulle vara en rik relation i sig själv, eller ett mångfaldigt förhållande till andra. Ingen av dessa båda angår den sinnliga visshetens sanning; varken jag eller saken har däri betydelse av en mångfaldig förmedling; jag har inte betydelse av ett mångfaldigt föreställande eller tänkande, och inte heller har saken betydelse av mångfaldiga beskaffenheter; utan saken är; och den är bara eftersom den är; den är, detta är det väsentliga för det sinnliga vetandet, och detta rena vara eller denna enkla omedelbarhet utgör dess sanning. Likaså är vissheten såsom relation omedelbar ren relation; medvetandet är jag, och inget mer ett rent Detta; den enskilde vet ett rent Detta, eller det enskilda.

<§92> Men i det rena varat som utgör denna visshets väsen och som vissheten utsäger som sin sanning spelar många andra saker in, när vi tittar på. En verklig sinnlig visshet är inte bara denna rena omedelbarhet, utan ett exempel på den.[1] Bland de otaliga skillnader som förekommer här märker vi överallt huvudskillnaden att nämligen de båda redan nämnda Detta – en Denne som jag och ett Detta som föremål – faller ut inom den sinnliga vissheten och samtidigt ur det rena varat. Om vi reflekterar över denna skillnad, så visar sig att varken det ena eller det andra bara är omedelbart i den sinnliga vissheten, utan samtidigt som förmedlade. Jag har denna visshet genom ett annat, nämligen saken, och denna är likaså i vissheten genom ett annat, nämligen genom jag.

<§93> Denna skillnad mellan väsendet och exemplet, mellan omedelbarheten och förmedlingen, görs inte bara av oss, utan vi finner den i den sinnliga vissheten själv; och skillnaden måste tas upp i den form som den finns i den sinnliga vissheten, inte som vi alldeles nyss bestämde den. I den sätts något som det enkla omedelbart varande, eller som väsendet, föremålet; det andra emellertid, såsom det oväsentliga och förmedlade, vilket i den inte är i sig, utan genom ett annat, är ett jag, ett vetande, som vet föremålet bara för att detta föremål är, och som kan vara eller också inte vara. Men föremålet är det sanna och väsendet; det är, likgiltigt inför huruvida någon vet om det eller inte; det förblir även om ingen vet om det; vetandet är emellertid inte, om inte föremålet är.

<§94> Föremålet måste alltså betraktas för att ta reda på om det i den sinnliga vissheten själv faktiskt är ett sådant väsen som den sinnliga vissheten utger det för att vara; om detta dess begrepp, att vara väsen, motsvarar det sätt på vilket det är förhanden i den sinnliga vissheten. För att uppnå detta syfte behöver vi inte reflektera och fundera över föremålet, vad det i sanning må vara, utan bara betrakta det på så sätt som den sinnliga vissheten har det inom sig.

<§95> Vi måste därför fråga den sinnliga vissheten själv: Vad är Detta? Om vi tar det i sitt varas dubbla gestalt, som Nu och som Här, så kommer den dialektik som Detta har i den att erhålla en form som är lika förståelig som Detta. På frågan: Vad är Nu? svarar vi alltså exempelvis: Nu är natten. För att kunna pröva denna sinnliga visshet räcker det att göra ett enkelt försök. Vi skriver ned denna sanning; en sanning kan inte förlora något genom att skrivas ner; lika litet kan den förlora något genom att vi bevarar den. Om vi återigen tittar på Nu, denna middag, denna nedskrivna sanning, så kommer vi att tvingas säga att den har blivit till ett tomt skal.

<§96> Det Nu som är natt bevaras, det vill säga behandlas som det som det utges för att vara, som ett varande; men det visar sig snarare som ett icke-varande. Nu självt må väl upprätthålla sig, men som ett sådant som inte är natt; likaså upprätthåller det sig emot den dag som det nu är, såsom någonting som också inte är dag; eller såsom ett negativt överhuvudtaget. Detta sig upprätthållande Nu är därför inte ett omedelbart utan ett förmedlat; ty såsom ett förblivande och sig upprätthållande bestäms det som något bestående och sig självt upprätthållande genom att något annat, nämligen dagen och natten, inte är. Och därvidlag är det fortfarande lika så enkelt som förut, Nu och i denna enkelhet likgiltigt mot det som spelar med i det; lika lite som natten och dagen är dess vara, lika mycket är det också dag och natt; det affekteras inte alls i denna sin andravaro. Ett sådant enkelt, som är till genom negation, som är varken det här eller det där, som är ett icke-det här, och lika så likgiltigt inför att vara det här eller det där, kallar vi för ett allmänt; det allmänna är alltså egentligen det sanna hos den sinnliga vissheten.

<§97> Såsom ett allmänt uttalar vi det sinnliga; vad vi säger är: Detta, det vill säga det allmänna Detta; eller: det är; det vill säga varat överhuvudtaget. Därmed föreställer vi oss givetvis inte det allmänna Detta eller varat överhuvudtaget utan vi uttalar det allmänna; eller vi talar helt enkelt inte, på samma sätt som vi menar det i denna sinnliga visshet. Som vi ser är språket dock det mer sannfärdiga; i språket vederlägger vi själva omedelbart vår mening, och då det sanna hos den sinnliga vissheten och språket bara uttrycker detta sanna, så kommer det aldrig att vara möjligt för oss att utsäga ett sinnligt vara som vi menar.

<§98> När det gäller Dettas andra form, Här, så kommer det samma att vara fallet. Här är exempelvis trädet. Jag vänder mig om och denna sanning är försvunnen, och har vänts om till sin motsats: Här är inte ett träd, utan snarare ett hus. Här självt försvinner inte, utan det förblir i försvinnandet av huset eller trädet, osv., och det är likgiltig inför att vara hus, träd. Detta visar sig alltså återigen som förmedlad enkelhet, eller som allmänhet.

<§99> I det att denna sinnliga visshet inom sig själv bevisar att det allmänna är dess föremåls sanning, förblir därför det rena varat som dess väsen, dock inte som omedelbart, utan som ett sådant för vilket negationen och förmedlingen är väsentlig; härmed inte som det vi menar med varat, utan varat med bestämningen att det är abstraktion eller det rena allmänna, och det enda som fortfarande blir kvar inför det tomma eller likgiltiga Nuet och Här är vår mening, för vilket det sanna hos den sinnliga vissheten inte är det allmänna.

<§100> Om vi jämför det förhållande i vilket vetandet och föremålet först uppträdde med det förhållande i vilket de i detta resultat nu står, så har det vänts om. Föremålet som skulle vara det väsentliga är nu det oväsentliga hos den sinnliga vissheten, ty det allmänna till vilket det har blivit är inte längre ett sådant såsom vilket det skulle vara väsentligt för den sinnliga vissheten, utan den är nu förhanden i det motsatta, nämligen i det vetande som tidigare var det oväsentliga. Den sinnliga visshetens sanning finns i föremålet såsom mitt föremål, eller i menandet; det är för att jag vet om det. Den sinnliga vissheten har visserligen fördrivits ur föremålet, men har därigenom ännu inte upphävts, utan bara trängs tillbaka; det kvarstår att se vad erfarenheten visar oss om den.

<§101> Kraften hos den sinnliga visshetens sanning ligger nu i jaget, i omedelbarheten hos mitt seende, hörande, osv.; försvinnande av det enskilda Nu och Här som vi menar hejdas genom att jag håller dem fast. Nu är dag, för att jag ser det; Här är ett träd, av samma skäl. Den sinnliga vissheten erfar dock i detta förhållande samma dialektik inom sig själv som i det föregående. Jag, Detta, ser trädet och hävdar trädet som det Här; en annan jag ser emellertid huset och hävdar att Här inte är ett träd, utan snarare ett hus. Båda sanningarna attesteras på samma sätt, nämligen genom seendets omedelbarhet, och genom att båda är säkra på och försäkrar om sitt vetande; den ena försvinner emellertid i den andra.

<§102> Vad som inte försvinner däri är jag, såsom allmänt, vars seende varken är ett seende av trädet eller av detta hus, utan ett enkelt seende som är förmedlat genom negationen av detta hus osv., men däri lika enkelt och likgiltigt mot det som fortfarande spelar in, mot huset, mot trädet. Jag är bara något allmänt, som Nu, Här, eller Detta överhuvudtaget; jag menar väl ett enskilt jag, men jag kan lika lite säga vad jag menar med Nu, Här som jag kan med Jag. Likaledes, i det att jag säger: Jag, detta enskilda jag, säger alla jag, detta Här, Nu eller ett enskilt, säger jag alla Detta, alla Här, alla Nu, alla enskilda; sammaledes; var och en är det som jag säger: jag, detta, enskilda jag. Om vetenskapen föreläggs denna fordran som sin probersten, som den inte under några omständigheter kan kringgå, att deducera, konstruera, a priori finna – eller hur man nu vill uttrycka det – ett så kallat detta ting, eller en denna människa, så är rimligt att fordran ska säga vilket detta ting eller vilket detta jag den menar; man att säga detta är omöjligt.

<§103> Den sinnliga vissheten erfar alltså att dess väsen varken är i föremålet eller i jaget, och att omedelbarheten varken är omedelbarhet hos det ena eller det andra, ty inom båda är det som jag menar snarare ett oväsentligt, och föremålet och jag är allmänna, i vilka de Nu och Här och Jag som jag menar inte fortbestår, eller inte är. Härigenom kommer vi till att sätta helheten hos den sinnliga vissheten själv som dess väsen, inte längre bara ett moment av vissheten, som skedde i de båda fall, vari först det mot jaget motsatta föremålet, och sedan jag, skulle vara dess realitet. Nu är det alltså bara helheten av den sinnliga vissheten själv som hänger kvar vid den som omedelbarhet, och härigenom ur sig utesluter alla de motsättningar som ägde rum i det föregående.

<§104> Denna rena omedelbarhet angår alltså inte längre annanvaron hos Här som träd som övergår till ett Här som är ett icke-träd, annanvaron hos Nu som dag som övergår till ett Nu som är natt, eller ett annat jag för vilket något annat är föremålet. Dess sanning upprätthåller sig som en relation som är självidentisk, som inte gör någon skillnad vad det gäller väsentlighet eller oväsentlighet mellan jaget och föremålet, och i vilken därför också överhuvudtaget ingen skillnad kan tränga in. Jag, Detta, hävdar Här som träd, och vänder mig inte om så att Här för mig skulle bli till ett icke-träd; jag tar heller ingen notis om att ett annat jag ser Här som icke-träd, eller att jag själv en annan gång tar Här som icke-träd, Nuet som ickedag, utan jag är rent åskådande; jag för min del förblir vid det att Nu är dag, eller också att Här är träd; jag jämför heller inte Här och Nu själva med varandra, utan håller fast vid en ensartad omedelbar relation: Nu är dag.

<§105> Då denna visshet härmed inte längre vill komma oss till mötes när vi gör den uppmärksam på ett Nu som är natt, eller på ett jag för vilket det är natt, så kommer vi den till mötes och låter oss förevisas det Nu som hävdas. Vi måste låta oss visas det, ty sanningen hos denna omedelbara relation är sanningen hos detta jag, som inskränks till ett Nu eller ett Här. Om vi skulle fatta tag i denna sanning i efterhand, eller står på avstånd från den, så hade den alls ingen betydelse, ty då upphävde vi den omedelbarhet som är väsentlig för den. Vi måste därför träda in i samma punkt i tid eller rum, och låter denna sanning visas oss, det vill säga, låter oss göras till samma detta jag som är det visst vetande. Låt oss alltså se hur det omedelbara som visas för oss är beskaffat.

<§106> Nu visas, detta Nu. Nu; det har redan upphört att vara i det att det visas; det Nu som är är ett annat än det som visas, och vi ser att Nu, i det att det är, just är detta att redan inte längre vara. Nuet, som det visas oss, är ett vara som har varit, och detta är dess sanning; det har inte varats sanning. Men likväl att detta sant, att det har varit. Men det som har varit är egentligen inget väsen; det är inte, och det skulle handla om varat.

<§107> I detta uppvisande ser vi alltså bara en rörelse som har följande förlopp: 1) Jag uppvisar Nu, det hävdas som det sanna; jag uppvisar det emellertid som något förgånget, eller som något upphävt, och upphäver den första sanningen, och 2. Nu hävdar jag som den andra sanningen, att det är förgånget, upphävt. 3. Men det förgångna är inte; jag upphäver den andra sanningen, att vara förgången eller upphävd, negerar därmed Nuets negation och vänder så tillbaka till det första hävdandet, att Nu är. Nuet och uppvisandet av Nu är alltså så beskaffade att varken Nu eller uppvisandet av Nu är ett omedelbart enkelt, utan en rörelse som har olika moment inom sig; Detta sätts, men snarare sätts ett annat, eller Detta upphävs: och denna andravaro eller upphävande av det första blir självt åter upphävt och på så sätt fört tillbaka till det första. Men detta i sig reflekterade första är inte helt och hållet samma sak som det var först, nämligen ett omedelbart; utan det är rent av något i sig själv reflekterat eller enkelt, som i andravaro förblir vad det är; ett Nu, som är absolut många Nu; och detta är det sannskyldiga Nu, Nu såsom enkel dag, som har många Nu i sig, timmar; ett sådant Nu, en timma, är lika många minuter och detta Nu likaledes många Nu osv. – Uppvisandet är alltså självt den rörelse som uttalar det som Nuet i sanning är, nämligen ett resultat eller en mångfald av sammanfattade Nu; och uppvisandet är erfarenheten att Nu är allmänt.

<§108> Det uppvisade Här som jag håller fast är likaså ett detta här som egentligen inte är ett detta Här, utan ett Framför eller Bakom, ett Ovan och Nedan, ett Höger eller Vänster. Detta Ovan är självt likaså denna mångfaldiga andravaro i Ovan, Nedan, och så vidare. Det Här som skulle uppvisas försvinner i andra Här, men dessa försvinner likaledes; det uppvisade, fasthållna, förblivande är ett negativt Detta, som bara är så i det att de olika Här tas som de borde tas men däri upphävs; det är ett enkelt komplexion av många Här. Det Här som menades, vore punkten; den är dock inte, utan i det att den uppvisas såsom varande visar sig uppvisandet inte vara omedelbart vetande, utan en rörelse utifrån det Här som menades genom många Här fram till det allmänna Här, vilket är en enkel mångfald av Här, liksom dagen är en enkel mångfald av Nu.

<§109> Det blir klart att den sinnliga visshetens dialektik inte är något annat än dess rörelses enkla historia eller dess erfarenhet, och att den sinnliga vissheten själv inte är något annat än bara denna historia. Det naturliga medvetandet fortskrider därför också alltid självt till detta resultat, vad som inom den är det sanna och gör erfarenheten om det, men glömmer det likaså alltid igen, och början om rörelsen från början. Därför förundrar man sig när det emot denna erfarenhet framförs, såsom allmän erfarenhet, också såsom filosofiskt påstående, och till och med som skepticismens resultat, att realiteten eller varat hos yttre ting såsom dessa, eller sinnliga, skulle ha absolut sanning för medvetandet; ett sådant hävdande vet samtidigt inte vad det säger, vet inte att det säger motsatsen till det som det vill säga. Sanningen hos det sinnliga Detta för medvetandet ska vara allmän erfarenhet; men snarare är motsatsen allmän erfarenhet; varje medvetande upphäver självt igen en sådan sanning, till exempel: Här är ett träd, eller Nu är middag, och uttalar motsatsen: Här är inte ett träd, utan ett hus; och vad som i detta hävdande, som upphäver det första, åter är ett sådant hävdande om ett sinnligt Detta, upphäver medvetandet likaledes genast; och i all sinnlig visshet kommer det att i sanning bara erfara bara det som vi har sett, nämligen Detta såsom ett allmänt, den raka motsatsen till det som detta hävdande försäkrade vara allmän erfarenhet. – Med detta åberopande av den allmänna erfarenheten kan det tillåtas att föregripa ett hänsynstagande till det praktiska. I detta hänseende kan man till den som hävdar denna sanning och visshet hos det sinnliga föremålets realitet säga att de borde gå tillbaka till visdomens lägsta skola, nämligen till de gamla Eleusinska mysterierna hos Ceres och Bacchus, och lära sig hemligheten i ätande av brödet och drickandet av vinet; ty den som är invigd i dessa hemligheter kommer inte bara fram till tvivel på de sinnliga tingens vara, utan till förtvivlan över det, och fullbordar i den dels själv deras intighet, del ser han dem fullborda den. Djuren är inte heller uteslutna från denna visdom, utan visar sig snarare vara på djupet invigda i den; ty de förblir inte stående inför de sinnliga tingen som om de vore i sig varande, utan i förtvivlan över denna realitet och i den fullständiga vissheten om deras intighet tar de utan vidare för sig och förtär dem; och hela naturen firar likt dem dessa uppenbara mysterier, vilka lär vad de sinnliga tingens sanning är.

<§110> De som uppställer sådana hävdanden säger emellertid också själva omedelbart i enlighet med de föregående anmärkningarna motsatsen till vad de menar; ett företeelse som kanske är allra mest ägnad att leda till eftertanke om den sinnliga vissheten natur. De talar om yttre föremåls tillvaro, föremål som närmare kan bestämmas som verkliga, absolut enskilda, helt personliga, individuella ting, av vilka inget längre har sin absolut lika; de menar att denna tillvaro har absolut visshet och sanning. De menar detta pappersark, på vilket jag skriver det här eller snarare har skrivit det; men vad de menar, säger de inte. Om de verkligen ville säga detta pappersark som de menar, och de ville säga det, så är det omöjligt, för att det sinnliga Detta som de menar är ouppnåeligt genom språket som tillhör medvetandet, det i sig allmänna. Under loppet av det verkliga försöket att säga det skulle det därför förmultna; de som påbörjade beskrivningen av det kunde inte fullborda den, utan skulle vara tvungna att överlämna den till andra, som till slut själva skulle erkänna att de pratar om ett ting som inte är. De menar alltså väl detta pappersark som här är ett helt annat än det ovannämnda; men de säger verkliga ting, yttre eller sinnliga föremål, absolut enskilda väsen osv., det vill säga, det säger om dem endast det allmänna; det som kallas för det outsägliga är därför inget annat än det osanna, oförnuftiga, blott menade. – Om inget mer sägs om något än att det är ett verkligt ting, ett yttre föremål, så uttalar man det bara såsom det allra mest allmänna, och därmed uttalar man snarare dess likhet med allt än dess olikhet. Om jag säger ett enskilt ting, så säger jag det snarare lika mycket som helt allmänt, ty alla är ett enskilt ting; och likaledes är detta ting allt som man vill. Mer precist uttryckt, som detta pappersark är vart och ett pappersark ett detta pappersark, och jag har inte sagt något annat än det allmänna. Om jag å andra sidan vill bistå språket – som har den gudomliga egenskapen att omedelbart vända om meningen, att göra den till något annat och på så sätt inte låta den komma till tals – genom att uppvisa detta pappersark, så gör jag erfarenheten av vad den sinnliga visshetens sanningen egentligen är: jag uppvisar det som ett Här, som är ett Här bland andra Här eller inom sig självt ett enkelt ihopsamlande av flera Här, det vill säga ett allmänt; jag tar alltså upp det såsom det i sanning är, och i stället för att veta ett omedelbart, så varseblir jag.