II
Varseblivningen;
eller tinget, och villfarelsen
<§111> Den omedelbara vissheten tar inte till sig det sanna, ty dess sanning är det allmänna, vissheten vill emellertid ta Detta. Varseblivningen tar däremot det som för den är det varande såsom allmänt. På samma sätt som allmänheten är varseblivningens princip överhuvudtaget, är de moment som omedelbart skiljs åt också allmänna, jag ett allmänt, och föremålet ett allmänt. Denna princip har uppstått för oss, och vårt upptagande av varseblivningen är därför inte längre ett framträdande upptagande som den sinnliga visshetens, utan ett nödvändigt. I principens uppkomst har samtidigt de både moment, som i dess framträdande endast faller ut, blivit till; det ena momentet är nämligen uppvisandets rörelse, det andra är samma rörelse, fast som enkelt; det första är varseblivandet, det andra föremålet. Föremålet är till sitt väsen detsamma som rörelsen, rörelsen är momentens utveckling och åtskiljande, föremålet är deras vara såsom sammanfattat. För oss eller i sig är det allmänna såsom princip varseblivningens väsen; och gentemot denna abstraktion är de båda åtskilda, det varseblivande och det varseblivna, det oväsentliga. Men, eftersom båda själva är det allmänna eller väsendet, är de båda väsentliga; i det att de emellertid förhåller sig till varandra som motsatta, kan endast det ena i förhållandet vara det väsentliga; och skillnaden mellan det väsentliga och det oväsentliga måste fördela sig mellan dem. Det ena som är bestämt som det enkla, föremålet, är väsen, det är likgiltigt om det varseblivs eller inte; Men såsom rörelsen är varseblivandet emellertid det obeständiga som kan vara eller inte, och är det oväsentliga.
<§112> Detta föremål måste nu bestämmas närmare och denna bestämning måste kort utvecklas ur det resultat som uppstod; en mer utförlig utveckling hör inte hit. Eftersom föremålets princip, det allmänna, i sin enkelhet är en förmedlad, så måste föremålet uttrycka den inom sig såsom sin natur; föremålet visar sig därigenom som tinget med många egenskaper. Det sinnliga vetandets rikedom hör till varseblivningen, inte till den omedelbara vissheten, inom vilken denna rikedom var något som bara spelade in, ty endast det förra har negationen, skillnaden, eller mångfalden i sitt väsen.
<§113> Detta har alltså satts såsom inte detta eller som upphävt; och därmed inte som Intet, utan som ett bestämt Intet, eller ett innehålls, nämligen ett Dettas, Intet. Det sinnliga är därigenom självt fortfarande förhanden, dock inte såsom det menade enskilda, som det skulle vara i den omedelbara vissheten, utan som allmänt, eller såsom det som kommer att bestämmas som egenskap. Upphävandet framställer sin sannskyldiga dubbla betydelse, vilken vi har sett inom det negativa; det är samtidigt ett negerande och ett bevarande; intet, såsom Dettas intet, bevarar omedelbarheten och är självt sinnligt, men en allmän omedelbarhet. – Varat är däremot ett allmänt genom att det har förmedlingen eller det negativa inom sig; i det att varat uttrycker detta genom sin omedelbarhet, är det en åtskild, bestämd egenskap. Därmed sätts på samma gång många sådana egenskaper, den ena är den andras negativ. I det att dessa uttrycks i det allmännas enkelhet relaterar dessa bestämdheter, som egentligen blir egenskaper först genom en därutöver tillkommande bestämning, till sig själva; de är likgiltiga gentemot varandra, var och en är för sig, och fri från den andra. Men denna enkla och sig själv lika allmänhet är själv återigen åtskild och fri från dessa sina bestämdheter; den är det rena relaterandet av sig till sig, eller det medium vari alla dessa bestämdheter är, i vilket de alltså genomtränger varandra som i en enkel enhet, dock utan att beröra varandra; ty just på grund av detta deltagande i denna allmänhet är de likgiltiga för sig. – Detta abstrakta allmänna medium som kan kallas för tinghet överhuvudtaget eller det rena väsendet, är inget annat än Här och Nu som de har visat sig, nämligen som ett enkelt sammanvarande av många, men de många är själva i sin bestämdhet enkelt allmänna. Detta salt är enkelt Här och samtidigt mångfaldigt; det är vitt, och också beskt, också av kubisk form, också med bestämd tyngd, och så vidare. Alla de många egenskaperna är i ett enkelt Här vari de alltså genomtränger varandra; ingen har ett annat Här än de andra utan var och en är överallt i samma Här som de andra; och samtidigt affekterar de varandra inte i detta genomträngande, utan genom att vara skilda åt genom olika Här; det vita affekterar eller förändrar inte det kubiska, ingen av dem förändrar det beska, och så vidare, utan då var en är ett enkelt relaterande av sig till sig lämnar de dessa andra i fred och relaterar till dem bara genom det likgiltiga Också. Detta Också är alltså det rena allmänna självt, eller mediet, den tinghet som på så sätt sammanfattar dem.
<§114> I det förhållande som har resulterat, betraktas och utvecklats först bara den positiva allmänhetens karaktär; sedan visar sig ytterligare en sida som man måste ta i beaktande. Om de många bestämda egenskaperna nämligen vore alltigenom likgiltiga och relaterade endast till sig själva, så vore de inga bestämde egenskaper; ty detta är de bara försåvitt de skiljer sig från varandra och relaterar till andra som motsatta. Enligt denna motsättning kan de emellertid inte vara tillsammans i sitt mediums enkla enhet, vilket är lika väsentlig för dem som negationen; åtskillnaden mellan dem faller, försåvitt den inte är en likgiltig åtskillnad utan en åtskillnad som utesluter, som negerar något annat, alltså utanför detta enkla medium; och mediet är därför inte bara ett Också, likgiltig enhet, utan också Ett, uteslutande enhet. – Detta Ett är negationens moment såsom det självt på ett enkelt sätt relaterar sig till sig självt, och utesluter annat; det är det genom vilket tingheten blir bestämd såsom ting. Hos egenskapen är negationen såsom bestämdhet, som omedelbart är ett med varats omedelbarhet, vilken genom denna enhet med negationen är allmänhet; bestämdheten är emellertid såsom Ett, när den är befriad från denna enhet med motsatsen[1], och är i och för sig själv.
<§115> I dessa moment sammantagna är tinget fulländat såsom det sanna i varseblivningen, såvitt det är nödvändigt att utveckla det här. Det är a) den likgiltiga passiva allmänheten, de många egenskapernas Också, eller snarare materier, b) negationen likaledes som enkel; eller Ett, uteslutandet av de motsatta egenskaperna, och g) de många egenskaperna själva, de två första momentens relation; negationen, som den relaterar till det likgiltiga elementet och däri utbreder sig som en mängd skillnader; enskildhetens punkt som i beståendets medium strålar ut i mångfalden. I så måtto som dessa skillnader tillhör det likgiltiga mediet, är de själva allmänna, och relaterar endast till sig själva, och affekterar inte varandra; men i så måtto som de tillhör den negativa enheten, är de på samma gång något som utesluter; men de har med nödvändighet denna motsatta relation i egenskaper som är avlägsnade från sitt Också. Den sinnliga allmänheten, eller den omedelbara enheten av varat och det negativa, är först därigenom egenskap när Ett och den rena allmänheten utvecklats ur den och är åtskilda från varandra, och när denna sinnliga allmänhet sluter dem samman; det är först denna relation, de rena väsentliga momenten, som fulländar tinget.
<§116> På så sätt är nu varseblivningens ting beskaffat; och medvetandet är bestämt såsom varseblivande, försåvitt detta ting är dess föremål; medvetandet behöver bara ta det, och förhålla sig som ett rent uppfattande; det som därigenom visar sig för medvetandet är det sanna. Om medvetandet självt gjorde något vid detta tagande, så skulle det genom ett sådant tilläggande eller utelämnande förändra sanningen. Genom att föremålet är det sanna och allmänna, det som är sig självt likt, medvetandet emellertid för sig det föränderliga och oväsentliga, kan det ske att medvetandet uppfattar föremålet oriktigt och bedrar sig. Det varseblivande har medvetenhet om möjligheten av att det finns bedräglighet; ty i allmänheten, som är principen, är andravaron själv omedelbar för medvetandet, men såsom det intiga, det upphävda. Medvetandets sanningskriterium är därför likheten med sig självt, och att förhålla sig så att det uppfattar såsom likt sig självt. I det att det olikartade samtidigt är för medvetandet är det ett relaterande av sitt uppfattandes olika moment till varandra; men om en olikhet dyker upp i denna jämförelse, så är den inte en osanning hos föremålet, ty det är det sig själv lika, utan hos varseblivandet.
<§117> Låt oss nu se vilken erfarenhet medvetandet gör i sitt verkliga varseblivande. Denna erfarenhet är för oss redan innesluten i den föremålets utveckling och medvetandets sätt att förhålla sig till det som vi alldeles nyss har angivet; och kommer nu bara att vara utvecklingen av de förhandenvarande motsägelserna – Föremålet, som jag tar upp, erbjuder sig som rent Ett; jag blir också varse den egenskap hos det som är allmän, men därigenom går ut över enskildheten. Det föremålsliga väsendets första vara som Ett var alltså inte dess sanna vara; då föremålet är det sanna faller osanningen i mig, och uppfattandet var inte riktigt. Jag måste för egenskapens allmänhets skull snarare ta det föremålsliga väsendet som en gemenskap överhuvudtaget. Jag varseblir nu vidare egenskapen såsom bestämd, motsatt något annat, och såsom uteslutande. Jag uppfattade således faktiskt inte det föremålsliga väsendet riktigt när jag bestämde det som en gemenskap med andra eller som kontinuitet, och på grund av egenskapens bestämdhet måste jag snarare splittra kontinuiteten, och sätta det objektiva väsendet såsom uteslutande Ett. I det splittrade Ett finner jag många sådana egenskaper, som inte affekterar varandra utan är likgiltiga gentemot varandra; jag varseblev alltså inte föremålet riktigt när jag uppfattade det som ett uteslutande, det är snarare, liksom tidigare kontinuiteten överhuvudtaget, nu ett allmänt gemensamt medium, vari många egenskaper är såsom sinnliga allmänheter, var och en för sig, och i vilket de, såsom bestämda, utesluter de andra. Det enkla och sanna som jag varseblir är emellertid därmed inte heller ett allmänt medium, utan den enskilda egenskapen för sig, som därigenom varken är egenskap eller ett bestämt vara, ty den är nu varken i Ett eller i relation till andra. Egenskap är den dock bara i Ett och bestämd bara i relation till andra. Såsom detta rena sig relaterande till sig själv förblir den bara sinnligt vara överhuvudtaget, då den inte längre har karaktären av negativitet i sig; och medvetandet, för vilket det nu finns ett sinnligt vara, är bara ett menande, det vill säga att det har gått helt ut ur varseblivandet och tillbaka in i sig. Men det sinnliga varat och menandet övergår själva i varseblivandet; jag har kastats tillbaka till begynnelsen och i den återigen ryckts in i det kretslopp som upphäver sig i varje moment och som helhet.
<§118> Medvetandet genomlöper alltså nödvändigtvis detta kretslopp igen, dock samtidigt inte på samma sätt som första gången. Det har nämligen gjort denna erfarenhet av varseblivandet: att resultatet och det sanna hos det är dess upplösning eller är reflexionen i sig själv ur det sanna. Det har härmed blivit bestämt för medvetandet hur dess varseblivande väsentligen är beskaffat, nämligen att det inte är ett enkelt rent uppfattande utan i sitt uppfattande samtidigt är reflekterat i sig ut ur det sanna. Detta medvetandets återgång i sig självt, som omedelbart – ty denna återgång har visat sig vara väsentlig för varseblivandet – blandar sig i det rena uppfattandet och förändrar det sanna. Medvetandet inser samtidigt att denna sida är dess egen, och tar den på sig, och genom det kommer föremålet att erhållas rent. – I varseblivandet är härmed, vilket också skedde i den sinnliga vissheten, den sida nu förhanden, att medvetandet trängs tillbaka i sig, men först inte i samma bemärkelse som i fallet med den sinnliga vissheten, som om varseblivandets sanning skulle falla i det, utan medvetandet inser snarare att den osanning som förekommer däri faller i det självt. Genom denna kunskap är medvetandet emellertid samtidigt i stånd till att upphäva osanningen; det skiljer sitt uppfattande av det sanna från varseblivandets osanning, korrigerar denna, och försåvitt det självt företar sig detta tillrättaläggande, faller sanningen såsom varseblivandets sanning förvisso i medvetandet. Medvetandets förhållningssätt, som vi nu måste betrakta, är också så beskaffat att det inte längre bara varseblir, utan också är medvetet om sin reflexion i sig, och avskiljer denna från det enkla uppfattandet självt.
<§119> Jag blir alltså varse tinget först såsom Ett, och måste hålla fast det i denna sanna bestämning; när någonting i varseblivandets rörelse förekommer som motsäger det, så måste detta inses som min reflexion. Nu förekommer i varseblivningen också olika egenskaper som ger sken av att vara tingets egenskaper; tinget är emellertid Ett, och vi är medvetna om att denna olikartadhet genom vilken det upphör att vara Ett faller i oss. Detta ting är alltså egentligen bara vitt då det bringas framför våra ögon, också beskt för vår tunga, också kubiskt för vår känsel, och så vidare. Dessa sidors fullkomliga olikartadhet tar vi inte från tinget, utan från oss; de faller isär för oss för att tungan är helt skild från ögat och så vidare. Vi är därmed det allmänna mediet vari sådana moment skiljer sig åt och är för sig. Genom att vi betraktar bestämdheten att vara allmänt medium som vår reflexion, erhåller vi alltså tingets likhet med sig självt och dess sanning, att vara Ett.
<§120> Dessa olika sidor vilka medvetandet tar på sig är emellertid var en för sig bestämd såsom varande i det allmänna mediet; det vita är bara i motsättning till det svarta, och så vidare, och tinget är Ett just genom att motsätta sig något annat. Tinget utesluter emellertid inte andra från sig genom att det är Ett, ty att vara Ett är det allmänna relaterandet till sig, och därigenom att det är Ett, är det snarare likt alla, utan gör det genom bestämdheten. Tingen själva är alltså i och för sig bestämda; de har egenskaper genom vilka de skiljer sig ifrån andra. I det att egenskapen är tingets egen egenskap eller hos det självt, har det flera egenskaper. Ty tinget är, för det första, det sanna, det är i sig självt; och det som är i det är i det som dess eget väsen, inte för andras skull; därför är, för det andra, de bestämda egenskaperna inte till bara för andra tings skull och för andra ting, utan i tinget självt; de är emellertid bestämda egenskaper hos det bara genom att de är flera och skiljer sig från varandra; och för det tredje, genom att de på detta sätt är i tingheten i och för sig, är de likgiltiga gentemot varandra. Det är alltså i sanning tinget självt som är vitt, och också kubiskt, också beskt, och så vidare, eller tinget är Också, eller det allmänna medium i vilket de många egenskaperna består sida vid sida, utan att beröra och upphäva varandra; och taget på detta sätt blir det taget som det sanna.
<§121> I detta varseblivande är nu medvetandet samtidigt medvetet om att det också är reflekterat i sig självt och att det moment som är motsatt Också förekommer i varseblivandet. Detta moment är dock tingets enhet med sig självt, vilken utesluter skillnaden från sig. Alltså är det denna enhet som medvetandet måste ta på sig; ty tinget självt är många olikartade och oavhängiga egenskapers bestående. Det sägs alltså om tinget att det är vitt, också kubiskt, och också beskt, o.s.v. Men försåvitt det är vitt är det inte kubiskt, och försåvitt det är kubiskt och också vitt är det inte beskt, o.s.v. Att dessa egenskaper sätts som Ett tillkommer endast medvetandet, vilket därför inte behöver låta dem sammanfalla i Ett i tinget. För detta syfte frambringar medvetandet Försåvitt, genom vilket det erhåller egenskaperna som skiljer åt och tinget som Också. Med rätta tar medvetandet envaron på sig först så att det som kallades för egenskap föreställs som fri materia. På så sätt upphöjs tinget till det sannskyldiga Också, i det att det blir en samling av materier, och i stället för att vara Ett blir det till en blott omslutande yta.
<§122> Blickar vi tillbaka på det som medvetandet alldeles nyss tog på sig och nu tar på sig, och det som det alldeles nyss tillskrev tinget och nu tillskriver det, så framgår att medvetandet omväxlande gör såväl sig självt som tinget till båda, till det rena mångfaldslösa Ett och till ett Också som upplöses i självständiga materier. Medvetandet finner alltså genom denna jämförelse att inte bara dess gripande av sanningen har olikartadheten i uppfattandet och tillbakagången till sig hos sig, utan att snarare det sanna självt, tinget, visar sig på detta fördubblade sätt. Härmed är erfarenheten förhanden att tinget framställer sig för det uppfattande medvetandet på ett bestämt sätt, men att det samtidigt är reflekterat ur det sätt på vilket det framställer sig, eller är reflekterat i sig, eller har en motsatt sanning hos sig.
<§123> Medvetandet har alltså också självt kommit ut ur detta andra sätt att förhålla sig i varseblivandet, nämligen att ta tinget såsom det sanna och sig självt lika, men att ta sig självt som det olika, såsom det som återvänder ur likheten till sig självt, och för medvetandet är nu föremålet hela rörelsen, vilken tidigare var fördelad mellan föremålet och medvetandet. Tinget är Ett, i sig reflekterat; det är för sig; men det är också för ett annat; och det är nämligen ett annat för sig, då det är för ett annat. Tinget är härigenom för sig, och också för ett annat, ett fördubblat olikartat vara; men det är också Ett; envaron motsäger dock denna dess olikartadhet; härigenom skulle medvetandet åter vara tvunget att ta på sig detta sättande-i-Ett, och att hålla det borta från tinget. Medvetandet måste alltså säga, att försåvitt tinget är för sig, är det inte för annat. Envaron tillkommer emellertid också tinget självt, som medvetandet har erfarit; tinget är väsentligen i sig reflekterat. Också, eller den likgiltiga skillnaden, faller väl alltså likaså i tinget som i envaron; men bara för att båda är olika, faller de inte i samma ting utan i olika ting; den motsägelse som överhuvudtaget finns i det föremålsliga väsendet fördelar sig mellan två föremål. Tinget är alltså i och för sig, sig själv likt, men denna enhet med sig självt störs genom andra ting; på så sätt upprätthålls tingets enhet, och samtidigt andravaron utanför det, och den som är utanför medvetandet.
<§124> Om det föremålsliga väsendets motsägelse nu på så sätt fördelas mellan olika ting, så kommer dock skillnaden därigenom till det enstaka avskilda tinget självt. De olikartade tingen sätts alltså för sig, och motstridigheten faller i dem på ett ömsesidigt sätt, så att vart och ett inte är särskilt från sig, utan bara från de andra. Men vart och ett är härmed självt bestämt som ett åtskilt och har den väsentliga skillnaden från de andra inom sig, men samtidigt inte så att skillnaden vore en motsättning i tinget självt, utan den är enkel bestämdhet för sig, vilket utgör tingets väsentliga karaktär som skiljer det från andra ting. Och eftersom olikartadheten finns hos tinget, är den med nödvändighet visserligen hos det som verklig skillnad med mångfaldig beskaffenhet. Men då bestämdheten utgör tingets väsen, varigenom det skiljer sig från andra och är för sig, så är denna övriga mångfaldiga beskaffenhet det oväsentliga. I sin enhet har tinget visserligen därmed det fördubblade Försåvitt hos sig, dock med olika värde; varigenom dess motsatthet alltså inte blir en verkligen motsättning inom tinget självt, utan försåvitt tinget kommer till motsättning genom sin absoluta skillnad, så har det denna motsättning gentemot ett annat ting utanför det. Men den övriga mångfalden är också med nödvändighet hos tinget, så att den inte kan utelämnas, men likväl är den oväsentlig för tinget.
<§125> Denna bestämdhet, som utgör tingets väsentliga karaktär och skiljer det från alla andra, är nu bestämd på så sätt att tinget därigenom är i motsats till andra men ska upprätthålla sig för sig i denna motsats. Ting emellertid, är bara ting eller för sig varande Ett försåvitt det inte står i denna relation till andra; ty i denna relation sätts snarare sammanhanget med andra; och sammanhanget med andra är för-sig-varons upphörande. Tinget förhåller sig till andra just genom den absoluta karaktären och sin motsättning, och är väsentligen bara detta sätt att förhålla sig; förhållandet är emellertid negationen av tingets självständighet, och tinget går snarare under på grund av sina väsentliga egenskaper.
<§126> Nödvändigheten av att medvetandet erfar att tinget går under just på grund av den bestämdhet som utgör dess väsen och dess för-sig-varo, kan enligt det enkla begreppet kort betraktas på följande sättet. Tinget sätts som för-sig-varo eller som absolut negation av all andravaro, därför som en absolut, endast till sig själv relaterande negation; men den negation som relaterar till sig själv är upphävandet av sig själv, det vill säga att ha sitt väsen i ett annat.
<§127> Såsom föremålets bestämning har visat sig innehåller den egentligen inget mer; i sin enkelhet bör föremålet ha en väsentlig egenskap som utgör dess enkla vara för sig, men också ha olikartadheten hos sig, vilken visserligen med nödvändighet bör vara, men inte bör utgöra den väsentliga bestämdheten. Men detta är en åtskillnad som bara ligger i orden; det oväsentliga, som emellertid samtidigt borde vara nödvändigt, upphäver sig självt eller är det som alldeles nyss kallades för negationen av sig självt.
<§128> Med detta bortfaller det sista Försåvitt som skilde att vara för sig och att vara för andra; föremålet är snarare i ett och samma avseende motsatsen till sig självt, det är för sig försåvitt det är för annat och för annat försåvitt det är för sig. Det är för sig, reflekterat i sig, Ett; men att vara för sig, i sig reflekterat, Ett, sätts med sin motsats, varat för ett annat, i en enhet, och därför bara såsom något upphävt; men denna för-sig-varo är lika oväsentlig som det, som endast skulle vara det oväsentliga, nämligen förhållandet till annat.
<§129> Härmed är föremålet i sina rena bestämdheter, eller i de bestämdheter vilka borde utgöra dess väsenhet, likaså upphävt som det i sitt sinnliga vara blev till ett upphävt. Ur det sinnliga varat blir föremålet till ett allmänt; men då detta allmänna kommer ur det sinnliga är det väsentligen betingat genom det, och därför överhuvudtaget inte i sanning likt sig självt, utan är en allmänhet affekterad med en motsats, och som därför skiljs åt i extremerna enkelhet och allmänhet, egenskapernas Ett och det fria materiens Också. Dessa rena bestämdheter ger sken av att uttrycka väsenheten själv, men de är bara en för-sig-varo som är behäftad med varat för en annan; men i det att båda väsentligen är i en enhet så är nu den obetingade, absoluta allmänheten förhanden, och medvetandet träder först här i sanning in i förståndets rike.
<§130> Den sinnliga enskildheten försvinner alltså i den omedelbara visshetens dialektiska rörelse och blir till allmänhet, men endast sinnlig allmänhet. Menandet har försvunnit och varseblivandet tar föremålet som det är i sig eller som allmänt överhuvudtaget; därför framträder enskildheten i föremålet som sann enskildhet, som i-sig-varon hos Ett eller som att vara reflekterad i sig självt. Men det är fortfarande en betingad för-sig-varo, bredvid vilken en annan för-sig-varo förekommer, den allmänhet som är motsatt enskildheten och betingad genom den; men båda dessa motsägande extremer är inte bara bredvid varandra utan i en enhet; eller, vad som är samma sak, det gemensamma hos båda, för-sig-varon, är med andra ord behäftad med motsatsen överhuvudtaget, det vill säga att den samtidigt inte är en för-sig-varo. Varseblivandets sofisteri försöker rädda dessa moment från deras motsägelser och hålla fast dem genom en olikhet mellan avseenden, genom ett Också och ett Försåvitt, samtidigt som det till sist försöker gripa det sanna genom olikheten mellan det oväsentliga och ett väsen som är motsatt detta. Men istället för att hålla villfarelsen borta från uppfattandet, visar sig dessa utvägar snarare själva vara intiga, och det sanna, som borde vunnits genom denna varseblivandes logik, visar sig i ett och samma avseende vara motsatsen och att härmed som sitt väsen ha en allmänhet utan åtskillnad och bestämning.
<§131> Dessa tomma abstraktioner, som är enskildheten och den allmänhet som är motsatt enskildheten, liksom abstraktion hos ett väsen som är förknippat med ett oväsentligt, och hos ett oväsentligt som dock samtidigt är nödvändigt, utgör de makter vars spel är det varseblivande förståndet, som man ofta “vanligt sunt förnuft”[2]; detta förstånd, som tar sig för det gedigna reala medvetandet, är i varseblivandet bara dessa abstraktioners spel; det är överhuvudtaget alltid som fattigast där det menar vara som rikast. I det att detta förstånd drivs omkring av dessa intiga väsen, att det kastas från en famn till en annan, och genom sitt sofisteri bemödar sig att hålla fast och omväxlande hävdar än det ena och än det rakt motsatta och motsätter sig sanningen, så menar det att filosofin bara har att göra med tanketing. Filosofin har faktiskt också något att göra med tanketing och håller dem för rena väsen, för absoluta element och makter; men därmed förstår filosofin dem samtidigt i deras bestämdhet och är därför herre över dem, medan det varseblivande förståndet tar dem för det sanna och genom dem kastas från det ena misstaget till det andra. Detta förstånd blir inte medvetet om att det är sådana enkla väsenheter som råder i det, utan menar att det alltid har göra med ett alltigenom gediget stoff och innehåll, på samma sätt som den sinnliga vissheten inte vet att det rena varats tomma abstraktion är dess väsen; i verkligheten är det dessa väsenheter i vilka förståndet löper fram och tillbaka genom allt stoff och innehåll; de är förståndets sammanhållning och herravälde och de är det enda som det sinnliga är som väsen för medvetandet, vad som bestämmer dess förhållanden till medvetandet, och vari varseblivandets rörelse och dess sanna äger rum. Detta förlopp, ett beständigt växlande bestämmande av det sanna och upphävande av bestämmandet, utgör egentligen medvetandets dagliga och beständiga liv och värv, det medvetande som varseblir och menar sig röra sig i sanningen. Medvetandet fortsätter här utan uppehåll till resultatet, som är samma upphävande av alla dessa väsentliga väsenheter, eller bestämdheter, trots att medvetandet i varje enskilt moment är medvetet om endast denna enda bestämdhet, och sedan återigen den motsatta, såsom det sanna. Det känner väl vittringen av deras oväsentlighet; för att rädda dem från den hotande faran övergår medvetandet till ett sofisteri som nu påstår att det som är sant är det som det självt alldeles nyss hävdade som det icke sanna. Till vad förståndet egentligen vill driva dessa osanna väsens natur, tankarna om denna allmänhet och enskildhet, om Också och Ett, om denna väsentlighet som är nödvändigt förknippad med en oväsentlighet som dock är nödvändig, – nämligen till att sammanföra och därmed upphäva tankarna om dessa osanna väsen, detta är något som förståndet stretar emot genom att stödja sig på Försåvitt och de olika avseendena, eller genom att ta på sig den ena tanken för att erhålla den andra såsom åtskild och som den sanna. Men dessa abstraktioners natur sammanför dem i och för sig; det vanliga sunda förnuftet är deras rov, då de driver det runt i sitt virvlande kretslopp. I det att förståndet därigenom vill skänka dem sanningen genom att det ömsom tar på sig deras osanning, ömsom också kallar villfarelsen för det opålitliga tingets sken, och skiljer det väsentliga från något som för det är nödvändigt men likväl ska vara oväsentligt, och håller fast det väsentliga såsom deras sanning gentemot det oväsentliga, behåller det inte deras sanning utan ger sig själv ger osanningen.